TONY OCH SUSAN

Jaha, då var påsken över och så även den bok som det blev. Höll fast vid min påskekrimtanke, även om jag tvivlade många gånger.

Tony och Susan av Austin Wright är inte som andra spänningsromaner. Inte alls faktiskt.

Vi möter Susan, en medelålders amerikansk mamma som under några dagar läser ett manuskript till en bok som hon fått tillskickat sig av sin förre make. Hon läser den först lite motvilligt men blir snart fast i romanen. Vi möter även Tony, huvudpersonen i manuset, pappan i familjen som utsätts för ett otäckt brott.

Vi som läsare växlar mellan att läsa Susans tankar och att själva läsa det manuskript hon läser. Och det är manuskriptet som är bokens spänningsdel, en brottshistoria som bitvis är riktigt spännande. Susan går igenom en slags personlig utveckling under tiden hon läser romanen och gör upp med sitt förflutna och gör paralleller till personerna i manuskriptet. Tyvärr får vi aldrig riktig följa upplösningen av hennes utveckling...

Romanen är skriven i en för mig ovanlig tempusform, det tar ett tag att komma in i texten och perspektivet. Om jag någonsin gör det.

Måste säga att jag inte njöt av denna bok. Den gav mig inget flyt i läsningen och jag var rätt uttråkad. Ogillade alla karaktärerna, egentligen kommer vi bara nära de två; Susan, läsaren och Tony, huvudpersonen i manuset.

Den var väldigt smart skriven och ytterst ovanlig som spänningsroman och det år säker det som gett den så lysande recensioner. Huvud temat är skuld, mod, handlingskraft och hämnd.

Men för mig blev den bara smart och ovanlig- inte alls någon läsnjutning. Känner att jag nu ett par timmar efter avslutandet redan börjar arkivera den.

Får lite dåligt samvete att jag rekommenderat den till många pocketköpare den senaste månaden bara för att jag själv varit så sugen på den och för att Yukiko Duke var så översvallande lyrisk över den. Smaken är som baken som min kollega glatt säger i butiken...